Den gamla stofilen visade oss en RF-accellerator.
Närmare än så här kom vi inte protonkällan, men bakom två glasdörrar fanns den.
Det här är offline kontrollcentret för CMS-försökstationen.
Fler RF-acceleratorer fast modell större. Dessa är från en av de äldre acceleratorerna.
Det här tycker jag är coolt. I magneterna som ser till att protonstrålen är fokuserad och böjs runt banan i LHC behöver man enorma magnetiska fält. För att åstadkomma dessa behöver man riktigt starka elektromagneter och därmed också stora strömmar. Det här är två olika kablar. Till vänster en supraledande och till höger en vanlig. Den vänstra är ungefär 2mm * 2cm jämfört med ca 7cm diameter och båda kablarna har samma resistans. Det är coolt!
Här är en hel modul av en dipolmagnet som används för att böja protonstrålen runt banan. Så dessa sektioner är lite böjda medan accelleratordelarna är raka.
En av dipolmagneterna i genomskärning. De två rören i mitten är rören där protonstrålen går. Rätt coolt är att i de rören är det samma vakuum som på baksidan av månen(på solsidan gör värmen från solen att lite ämnen förångas och man får inte lika bra vakuum).
Teststation för dipolmagneterna med lite data.
En modell som visar hur det ser ut nere i tunneln. Gallertunneln visar hur stor tunneln är i verklig storlek.
RF-accellerator från LHC.
Lite suddig bild, men detta var alla som var med på besöket. Framför en utställning om CERN.
Utställningen bestod av en film som spelades upp runt omkring en.
Inte så konstigt då att de ville visa att en Omega-urtavla var radioaktiv i jämförelse med suddgummi och järnspån.
Finn ett fel! Varför vill de vara så annorlunda?
